Renske

Berätta om din karriär?

Med stor glädje men mycket bortkastad energi arbetade jag länge på det mest framstående nederländska transportföretaget. Jag hade mycket ansvar och en utmärkt lön. Jag arbetade sju dagar i veckan, och även under mina semestrar fortsatte jag att arbeta tills en dag då jag vaknade och inte kunde göra någonting längre. Det jag hade fruktat blev verklighet, jag hade en utbrändhet. Utbrändheten var i slutändan en av de goda sakerna som hände mig i livet. Jag lärde mig att välja bättre för mig själv, även om detta fortfarande är en stor fallgrop. Jag tenderar fortfarande att sätta mig själv sist.

Jag har arbetat för staten (UWV) inom medicinska ärenden ett tag nu. Vad egentligen ingen på Instagram vet är att jag arbetar som tjänsteman. För tre år sedan började jag en eller två dagar i veckan på en fantastisk mode-butik, och där ligger min passion. Jag gick tidigare på modeskolan men livet tog en annan väg. Det känns bra att följa mitt hjärta igen.

Berätta om äktenskap och moderskap?

Min man och jag gick i samma klass i grundskolan. Mitt första minne av honom är inte särskilt trevligt. Han knäppte upp min jeanskjol (som min mor hade sytt på syslöjd) så att jag stod i mina underkläder på skolgården. En stund senare, när vi var på en pub, klickade det och förälskelsen började.

Jag blev gravid, och vi var överlyckliga tills jag inte längre kände liv i min mage vid åtta månaders graviditet. När vi kom till sjukhuset fick vi veta att vårt barn inte längre levde. Vi skickades hem av gynekologen (med avsikten att vi skulle smälta detta) dagen innan jag skulle föda. Det var den värsta dagen i våra liv.

Efter att barnet fötts lades det fortfarande på min mage, vilket var ett svårt val, men efteråt var det det bästa valet att acceptera den sorgliga verkligheten. Samma gynekolog var närvarande vid födseln av mina andra två barn. När jag blev gravid med vår dotter bestämde vi oss för att inte skaffa fler barn. Sedan, oväntat, blev jag gravid igen och födde en frisk son. På grund av förlusten av vårt första barn har jag alltid varit och är fortfarande en överbeskyddande mor, vilket är ganska (mycket) svårt för mina barn. Jag tror att de inte förstår varför jag är sådan förrän de får egna barn.

Min yngsta flyttade hemifrån i juni förra året, och nu är det bara min man och jag kvar. Det svåraste för mig är att förlora kontrollen över mina barn, och kanske ännu svårare är att hitta ett nytt liv med sin partner efter att barnen flyttat hemifrån. Min man är min klippa, och vi älskar varandra mycket, så jag tror att vi klarar oss bra tillsammans.