Cornelia

Jag tycker alltid det är väldigt speciellt att porträttera kvinnor i 80- och 90-årsåldern och att kunna berätta en del av deras historia.

Berätta något om dig själv.

Jag föddes den 18 november 1934 i Sint-Pancras, en liten stad i norra Nederländerna. Jag brukade ha 3 barn, men numera har jag 2. Min dotter gick bort för 18 år sedan. Jag har också 7 barnbarn och 2 barnbarnsbarn, som jag älskar mycket.

När jag var ung älskade jag att spela handboll och vara scout. Numera gillar jag att promenera, cykla, sticka och lösa pussel. När man blir äldre tenderar ens hobbyer att förändras.

Kan du berätta för oss om kärlek?

Jag är galen i kärlek! Och jag har haft några stycken under mina dagar, jag kan fortfarande minnas dem alla vid namn. Tills jag förstås hittade den enda och rätta…! Åh nej, jag säger det fel, han fångade mig, år 1954. Vi träffades på "Café Spoorzicht" i Sint-Pancras. Det var iskallt ute, så vi var tvungna att säga adjö väldigt snabbt! Jag minns fortfarande datumet, det var den 9 januari, mitt i vintern.

Han kom ofta och hälsade på mig hemma på den tiden. Och varje gång vi sa adjö till varandra vid dörren, "råkade" min pappa gå in i hallen för att hämta sin hatt. Självklart spionerade han på oss.

Hur är det med ditt liv och din hälsa?

Jag känner mig fortfarande frisk. Jag har problem med mitt minne, jag glömmer lite då och då, men jag njuter av mitt liv. En sak jag uppskattar mycket nuförtiden är att jag är fri att gå vart jag vill. Jag älskar också solen! Det verkar som att vädret blir varmare och varmare.

Vad skulle du säga är det konstigaste med att bli en äldre kvinna?

Även om min hälsa är bra, tenderar jag att glömma mer och mer. Problemet är att jag knappt märker min glömska. Människorna runt omkring mig märker det hela tiden, vilket ibland kan göra det svårt och pinsamt.

När läkaren sa att jag visade tecken på demens, störde det mig inte så mycket. Jag tänkte, "tja, det hör till min ålder."