Kära Liv

Min son är ett mirakel, det är han verkligen. På grund av en svår form av endometrios fick jag höra av flera läkare att det var uteslutet att bli mamma, jag var 30 år gammal. Efter en lång period av att försöka acceptera mitt öde, perioder av sorg och förnekelse, nådde jag slutligen en punkt i livet där jag bestämde mig för att stå i min egen styrka och följa min intuition. Jag var 38 vid den tiden och var tvungen att förändra många saker för att bli gravid. Jag började leva annorlunda, hälsosammare, jag tränade oftare. Jag ändrade mina sömnvanor, arbetade mindre, åt ekologisk mat, drack massor och åter massor av vatten. Jag arbetade mest med min inställning och började öva på min tacksamhet.

När jag ser tillbaka på processen att bli mamma är jag fortfarande övertygad om att en hälsosam livsstil påverkade min kropp betydligt. Men min inställning var absolut nyckeln. Det tog en evighet (så kändes det för mig) innan jag nådde punkten att tro på mig själv (och inte på läkarna som diagnostiserade mig). Under tiden hade jag utvecklat en kärleks- och hatrelation (på alla områden) med min åldrande kropp. När man upplever fertilitetsproblem höjer läkare varningsflaggor när man passerar 35 års ålder. Jag har regelbundet påmint om att inte bara mitt yttre utan också mitt inre var på nedgång. Tik Tak, Tik Tak… du åldras, stoppa klockan, håll mina ägg, det finns så mycket mer jag vill göra.