High Five till det!

Det väckte djup eftertanke om våra framsteg samtidigt som det påminde mig om den långa resa som fortfarande ligger framför oss. En känsla av vemod sköljde över mig och ledde mig tillbaka till min personliga odyssé.

Estée Lauder och Antony van Leeuwenhoek-sjukhuset hade gått samman för att öka medvetenheten om bröstcancer, där den förstnämnda generöst bidrog med viktiga medel för forskning och stöd till kvinnor som kämpar med de olika formerna av denna lömska sjukdom. Jag brukade likna bröstcancer vid en smygande inkräktare, som ett tyst knackande på din dörr. Alltför ofta kommer den oannonserat, och när du väl inser att den är där kräver den redan din fulla uppmärksamhet. Det är nästan som ett oändligt spel av "knack knack", men med insatser högre än man kan föreställa sig.

För fem år sedan knackade bröstcancer på min dörr, och min första reaktion var misstro. Jag undrade om det var något grymt skämt, men tyvärr var det det inte. När jag grävde djupare i min diagnos blev allvaret alltför tydligt. Jag klassificerades som "trippelnegativ" och upptäckte att jag bar på bröstcancergen, vilket försvårade en redan komplicerad situation. Till slut var jag tvungen att genomgå borttagning av mina äggstockar, vilket kastade mig in i ett permanent klimakterium. Trots det var det aldrig min plan att ge upp inför denna sjukdom. Jag hade alldeles för mycket att leva för – mina barn, min familj och drömmar som ligger mig varmt om hjärtat.