Elines resa

Seks månader med cellgiftbehandling, avbruten av en farlig jästsvampinfektion i mina lungor (PJP) som gjorde att jag blev inlagd på sjukhus i en vecka, bröstbevarande operation och strålbehandling. Det har varit mycket att hantera, och jag kan ännu inte riktigt förstå omfattningen så kort tid efter att det har tagit slut.

Det finns den goda delen av cellgiftbehandlingen; den fungerar optimalt. Efteråt syntes ingen cancer på röntgenbilderna. Ingen aktiv cancer hittades i vävnaden som togs bort vid min bröst- och armhåleoperation. Det placerar mig i den utvalda gruppen med 10 till 15 procents sannolikhet för detta utfall och gjorde det möjligt med bröstbevarande operation istället för en bröstamputation, som utfördes mycket fint.

Sedan den ovanliga och svårdiagnostiserade lunginflammationen som gjorde mig mycket sjuk och svag under cellgiftbehandlingen. Den kunde ha varit dödlig om läkarna inte hade listat ut det. De satte mig på mycket höga doser prednison och särskilda antibiotika.

I det avseendet har jag haft stor tur med alla människor – vänner, familj och grannar – som alla kom för att hjälpa mig. Gick ut med min hund, lagade mat åt mig, följde med mig till sjukhuset, höll mig sällskap och fanns helt enkelt där för mig. Det har varit helt överväldigande, rörande och hjärtevärmande. Jag har känt så mycket kärlek och stöd, och jag känner mig så välsignad och tacksam för denna erfarenhet.

Men sedan finns också den andra sidan av denna resa. Den fullständiga hjärtesorgen över att mina föräldrar fick se mig gå igenom detta. Den totala chocken och smärtan mina vänner upplevde när de bevittnade det. Att få domen att jag inte längre kan bli (biologisk) mor på grund av behandlingarna. Att utveckla svår blodbrist under cellgiftbehandlingen gjorde mig utmattad efter minsta ansträngning. Den enorma tröttheten som de olika behandlingarna orsakade.

Efter lunginflammationen och sjukhusvistelsen lämnade min ofattbart försvagade kropp mig instängd i hemmet i veckor. Den stora vätskeansamlingen som prednisonet orsakade och viktuppgången som följde av dess hungerkänslor. Och sedan den cellgiftsframkallade klimakteriet som gjorde att mina leder och muskler värkte. Mitt sinne och min själ är i en kemisk obalans, vilket gjort att jag känt mig nedstämd och deprimerad de senaste månaderna.

Det har varit mycket. Och jag är inte säker på hur jag känner inför det än. Klimakteriesymptomen har tagit mig på sängen. Jag visste inte om ledvärken i den omfattning, och jag kanske har underskattat den kemiska obalans det kan orsaka. Dessutom har det gjort mig orolig för mitt utseende och viktuppgången eftersom de hormonella förändringarna i samband med det kan ha stor inverkan på min ämnesomsättning. Och det återstår fortfarande ytterligare sju år med hormonbehandling.