Avslutande kapitel 2021

Som barn och ung kvinna brukade jag skriva dagböcker fulla av berättelser, känslor, tankar, för att förstå, uttrycka, reflektera över mina känslor. Men i slutändan främst för att bearbeta händelser, förstå dem, ge dem en plats och slutligen släppa taget. Skrivandet har hjälpt mig att komma till sans flera gånger i mitt liv. Idag är anteckningsböcker fortfarande utspridda över hela huset, de används mer för att minnas saker, idéer som dyker upp och saker jag inte får glömma. Skrivandet har blivit mer digitalt nuförtiden, och jag skriver ofta det jag känner istället för att skriva på papper. Min iPhone är den fickdator jag använder till nästan allt, jag gillar fortfarande att skriva eller klottra tankar på en tom skärm.

Hej då

Jag skrev det på Instagram tidigare i veckan; jag känner mig nedstämd. Inget nytt eftersom jag har känt en melankoli komma över mig så länge jag kan minnas i slutet av varje år. Att säga adjö, se tillbaka på det som varit och släppa taget om tider som aldrig kommer tillbaka. 2021 var förstås ett vackert år med unika höjdpunkter. Som varje år har det sin egen glans. Men det var också ett år där Covid fortfarande dominerade och slutade i en total nedstängning i slutet.

Mitt sätt att leva "i nuet" är att se tillbaka och acceptera det som varit. Att inse att det aldrig kommer tillbaka. Med nostalgi analyserar jag varje år det förflutna och omfamnar minnena. En stor global pandemi gör det inte lätt att avsluta året lättsamt och glatt, särskilt inte när det slutar i en total nedstängning. Jag gör mitt bästa för att förbli positiv, men som många andra misslyckas jag ibland. Och det är då skrivandet hjälper. Att analysera, uppskatta det som varit, acceptera och också göra nya planer för framtiden.