Det introverta jaget

Under en period funderade jag på om något hade förbises. Frågan "Kan jag vara introvert?" blev en frekvent Google-sökning, följd av försök att fylla i online-quiz som ofta slutade med ett tveksamt "förmodligen ja." För att få vägledning frågade jag vänner, "Hur ofta bör jag vara bland vänner?" Deras svar varierade men gav mig aldrig en tillfredsställande känsla. Det verkade alltid vara för ofta.

I slutändan är den mest rimliga slutsatsen att jag är introvert. Jag är inte den första som gör "njuter av ensamhet" till ett definierande personlighetsdrag. Men innerst inne går det djupare än så. Jag tillskriver det min uppväxt utan syskon—ingen ständig buller, föräldrar som levde i tystnad bredvid varandra under långa perioder, och ingen som delade mitt utrymme eller gjorde anspråk på mina ägodelar. Jag misstänker att det bara är så jag är.

Men mitt "att vara ensam" är mer än bara min förkärlek för ensamhet; det är en nästan helig vördnad jag hyser för min tid och mitt utrymme, ibland gränsande till vad vissa kan uppfatta som själviskhet. "Jag behöver mitt utrymme" är en mening jag känner mycket väl, liksom min man.

Med åldern har jag försökt bli mer medveten om denna tendens, särskilt nu när jag har en son. Men det kommer fortfarande inte utan ansträngning, förutom hans ständiga närvaro. Min son är den enda personen i världen som jag utan ansträngning tolererar hela tiden.