Vill du göra det igen?

Under vår vistelse på vårt barnvänliga hotell observerade jag regelbundet tonåringarna som gick omkring. Tittar du någonsin på dem? Jag kan göra det i timmar, med stort intresse och nöje. Det väcker armmemorier från mina egna tonår och många år efteråt. Osäkerheten, den synliga attityden "världen är min." Den första medvetenheten om deras sexualitet, flirten och löftet om framtida möjligheter. Självförtroendet att alla drömmar kan bli verklighet och framför allt deras djärva, bekymmerslösa attityd.

Jag minns en sådan inställning mycket väl men har den inte längre. Jag känner en frånvaro när jag ser på ungdomarna. Vad synd att jag har förlorat den där obekymradheten. Men samtidigt inser jag också att något helt annat har kommit i stället; lugn visdom. Insikten att med åldern har verkligheten av min dödlighet vuxit. Jag växte bortom besvikelsen över brutna drömmar. Alla gick inte i uppfyllelse, och det är okej. Att livet inte går att skapa. Ingen kunde hela mina sår. Att söka kärlek i en annan person slutade i många besvikelser tills jag insåg att jag först måste lära mig att älska mig själv.